Konventionen om barnets rättigheter antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989. Sverige ratificerade (åtog sig att följa) barnkonventionen efter ett beslut i riksdagen i juni 1990 utan att reservera sig på någon punkt. Sverige var bland de första länderna att ratificera konventionen. Praktiskt taget alla världens stater har anslutit sig till barnkonventionen. De stater som inte anslutit sig är USA och Somalia.
Barnkonventionen innehåller olika slag av rättigheter, dels medborgerliga och politiska, dels ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Konventionen tar också särskild hänsyn till barnets utsatthet och sårbarhet, vilket visas i de rättigheter som syftar till att ge barnet skydd mot övergrepp och utnyttjande. Barnkonventionen ska ses som en helhet och de olika rättigheterna är lika viktiga.
Barnkonventionen är inriktad på individen, den enskilda pojken eller flickan och den handlar om barnets rätt att få sina grundläggande rättigheter och behov tillgodosedda.
Fyra grundläggande principer
Barnkonventionen innehåller fyra grundläggande principer. De ska vara styrande för tolkningen av övriga artiklar, men har också en egen självständig betydelse:
| Inget barn får diskrimineras på grund av härkomst, kön, religion, funktionshinder eller andra liknande skäl (artikel 2). |
| Barnets bästa ska vara vägledande vid allt beslutsfattande och vid alla åtgärder som rör barn och unga (artikel 3). |
| Barn och unga ska tillåtas att utvecklas i sin egen takt och utifrån sina egna förutsättningar (artikel 6). |
| Barn och unga ska ges möjlighet att framföra och få respekt för sina åsikter i frågor som berör dem (artikel 12). |
Sammanfattningsvis ger barnkonventionen uttryck för att barn ska respekteras och att barndomen är värdefull och därför ska värnas.
Folkrättsligt är det Sverige som stat som är ansvarig för åtagandena enligt barnkonventionen.